Spårvägar för 50 miljarder?

Miljöpartiet presenterade på tisdagen ett minst sagt ambitiöst program för utbyggnad av spårtrafik – främst spårvägar – i ett tiotal svenska städer. Frågan är bara om partiet är riktigt rätt ute. Det handlar nämligen om en satsning på 50 – 60 miljarder kronor. Kan de pengarna användas bättre?

Det är en gigantisk investering i kollektivtrafiksom mp föreslår. Det är också en satsning som på många sätt är lätt att sympatisera med. I sitt förslag listar partiet också en rad fördelar med spårväg: kapacitet, energieffektivitet, attraktionskraft (jodå, spårfaktorn existerar bevisligen – människor attraheras mer av spårtrafik än av busstrafik), struktureffekter för stadsbyggande osv.

På några punkter får man däremot sätta frågetecken för miljöpartiets argument. Man hävdar bl a att spårvagnar kan transportera många fler resenärer än bussar och påstår att bussens kapacitet inte räcker för att klara klimatmål och miljökvalitetsnormer.

Det är möjligt att det förhåller sig så i verkliga storstäder, som vi knappast har i Sverige, möjligen med undantag för huvudstaden. Men Lund, Helsingborg,Uppsala, Linköping…? Nja.

Alternativet till spårväg är vad norrmännen kallar superbuss, i Sverige fånigt nog döpt till engelska BRT, Bus Rapid Transit. Det är snabba, mycket kapacitetsstarka bussförbindelser som går på egen väg med hög turtäthet och reshastighet. Superbussystem har nästan samma kapacitet som tunnelbanor, och är mycket billigare i anläggning och drift än spårvägar. I den internationella kollektivtrafikunionens tidning Public Transport International talar man om kostnader för superbuss på 67 procent av vad spårvägssystemen kostar.

Problemet med busstrafik är nog snarast att politiker och vägmyndigheter inte har samma respekt för bussen som för spårtrafiken, och därför också hela tiden ger avkall på bussens framkomlighet. Tacka för att dess attraktionskraft då sjunker!

Men man behöver inte åka längre än till Amsterdam och se på dess superbusslinje Zuidtangent för att inse att det går att skapa busstrafik som är lika attraktiv som spårväg.

Miljöpartiet argumenterar också för spårväg därför att det går snabbare att bygga, jämfört med pendeltåg och tunnelbana. Och visst är det så. Men i hur många svenska städer är det vettigt att ens reflektera över att bygga t-banor eller pendeltågssystem? Tåg är dessutom spårvägen överlägsen i mer långväga trafik. Vem skulle välja att åka spårvagn från Stockholm till Östertälje? Eller från Solna till Märsta?

Den största svagheten i miljöpartiets argumentation för spårvägen är att man inte har gjort någon kalkyl över hur man får mest kollektivtrafik, mest kollektivresande och minst klimatpåverkan för de pengar man satsar. Är det verkligen genom spårvägar i ett tiotal städer? Eller skulle man få mer nytta genom avancerade bussystem som skulle vara billigare och därför möjliga att bygga fler av?

En svaghet i partiets spårengagemang är därmed också att man riskerar att ställa kollektivtrafik mot kollektivtrafik. Sker det kommer kollektivtrafiken också att dra det kortaste strået.

Annonser
Det här inlägget postades i Kollektivtrafik, Politik, Samhällsplanering, spårväg, Spårvägar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s