Strömlöst och stolligt

pendel

Drar för mycket ström.

Häromdagen stannade all tågtrafik från Stockholm och norrut, mitt i morgonrusningen. Åtminstone 50 000 resenärer blev försenade, bara i pendeltågstrafiken.  Följdverkningarna märktes i större delen av landet i form av inställda eller försenade tåg, långt in på dagen.

Orsaken var häpnadsväckande nog att strömmen tog slut. Bokstavligt talat.

Det var alltså inga kablar som grävdes av, signaler som strejkade, tåg som gick sönder eller något annat vardagligt. Strömmen tog slut.

De nya tågen på svenska järnvägar kräver mycket mer el än de gamla. Och plötsligt nåddes taket. En omformarstation i Ockelbo pallade inte för efterfrågan, och så gick det som det gick. Felet är de nya pendeltågens, om man ska tro vad Banverket säger i dagens tidningar. De nya tågen drar uppåt 735 ampere vid start och 500 ampere när de fått upp farten – långt över det dubbla för de gamla tågen.

Först 2011 räknar Banverket med att deras strömförsörjning har hunnit anpassas till verkligheten.

Om inte händelser av det här slaget skulle ställa  till så mycket besvär för människor och så stora samhällsekonomiska förluster skulle man kunna skratta åt dem. Det är naturligtvis amatörmässigt att fråga sig om ingen av alla tekniker på SL, Banverket, SJ eller Stockholmståg hade tänkt på att de nya pendeltågen drar mer ström än de gamla,och att det kanske, kanske skulle ställa nya krav på infrastrukturen.

Allvarligare är att det visar hur dåligt förberedd kollektivtrafiken på många håll är när det gäller att ta hand om de resenärer som nu strömmar till i strid ström.

Orsakerna till den dåliga beredskapen varierar. I just det här fallet verkar det hela bottna i bristande kompetens.

Ett av de stora bekymmer SJ har i sin fjärrtrafik beror däremot mest på mångåriga politiska försummelser när det gäller infrastrukturen och kunskaperna om transportfrågor. Ett annat är att man har eftersatt underhållet av X2000-tågen.

Sånt hjälper naturligtvis kortsiktigt till att hålla SJ:s ekonomiska resultat uppe på samma sätt som en del tycker att det är skönt att kissa i byxorna. Men förr eller senare hinner verkligheten ifatt. Då måste räkningen betalas. Där är vi nu, när SJ måste kalla in extrafolk för att reparera tågen och resenärerna måste betala sin stora del av notan med ständiga förseningar och ett beroende av ett opålitligt trafiksystem.

Det är också en del av priset för att vi i Sverige under lång tid inte haft något kommunikationsdepartement. Det har i sin tur gjort att transportpolitiken har blivit en lågstatusbransch i regeringskansliet.

Ett annat exempel på hur kollektivtrafiken nu tar till desperata, och inte särskilt kundvänliga lösningar är att SL i Stockholm i de nya tunnelbanevagnar man beställt kraftigt har minskat antalet sittplatser. Kapaciteten har slagit i taket, man får inte in fler tåg på spåren, och då är den enda lösningen att knöka in fler passagerare i redan fulla vagnar. Färre sittande och fler stående är SL:s reaktion på en ökad kundtillströmning.

I Region Skåne gav sig Nämnden för kollektivtrafik nyligen in på rena stolligheterna. Man slog fast att kunderna strömmade till alldeles för snabbt. Så man ville ha ett tak på resandeökningen, sex procent om året.

Gudskelov stoppade regionstyrelsen snabbt dumheterna.

Allt oftare bekräftas det nu att det finns alldeles för lite av marknadstänkande i svensk kollektivtrafik. Frågan är dock om branschen själv vill ha det.

Annonser
Det här inlägget postades i Järnvägar, Kollektivtrafik, Politik, Resor, Samhällsplanering, Stockholm, tåg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s