Spårvagnar, trafikpolitik och konjunktur

spv

Tvärbanan i Stockholm.

Den gångna veckan har varit en riktig spårvagnsvecka.

I Stockholm formas nu planerna för en nybyggd spårväg mellan Älvsjö station och Flemingsberg i Huddinge, döpt till Spårväg syd. Den ska knyta samman stora bostads- och shoppingområden med pendeltågen.

En utmärkt idé, som det tycks råda bred enighet kring. Redan i början av november föreslog (s) i sitt budgetförslag i Stockholms läns landsting att spårvägen ska byggas. I veckan presenterade trafiklandstingsrådet Christer Wennerholm (m) tillsammans med sina partikamrater i Stockholm och Huddinge sin plan för samma spårväg.

Tiderna förändras. Nu tävlar politikerna i Stockholm om satsningar på kollektivtrafiken. Så var det verkligen inte för några år sen. Det var med andra ord inte bättre förr.

partiledareHäromdagen var också miljöpartiets båda språkrör och socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin ute och åkte spårvagn i Norrköping. De ville väcka uppmärksamhet kring en gemensam trafikpolitisk plattform med en ökad satsning på spårtrafiken. De båda partierna är överens om att trafikpolitiken behöver en ny inriktning som har betydligt starkare inriktning på spårtrafik. Spårtrafiken måste byggas ut, både mellan städerna och inom dem, anser man.

Det är lätt att känna sympati för förslagen, som bl a innebär att bygget av höghastighetsbanan Ostlänken ska påbörjas. Vi måste få vettiga – och fungerande – snabba tågförbindelser mellan de största städerna i landet. Det är ju inte förnuftigt med t ex tjogtals med flygplan som varje dag pendlar mellan Göteborg och Stockholm.

Det viktigaste i de båda partiernas förslag är dock att man vill öka satsningarna på lokal kollektivtrafik, både på väg och spår. Här finns de verkligt stora vinsterna att göra, både när det gäller klimatpåverkan, andra miljövinster, trafiksäkerhet och en bättre livskvalitet för människorna.

Ett ökat statligt engagemang när det gäller satsningar på kollektivtrafikens infrastruktur skulle dessutom vara en riktigt god samhällsekonomisk affär.

I all den välvilja som nu sköljer över kollektivtrafiken är det partipolitiska käbblet däremot lite tröttsamt. Varken den nuvarande regeringen eller den förra har ju så mycket att yvas över när det gäller kollektivtrafiken.

Regeringen Perssons största konkreta bidrag där var väl att bestämma att man skulle bygga en järnväg hem till stödtruppernas (mp:s) språkrör Peter Eriksson…
Och den trafikpolitiska proposition som regeringen Reinfeldt presenterade tidigare i år bygger i allt väsentligt på ett tänkande som hör hemma i en svunnen tid.

Och, som sagt, det var inte bättre förr. I alla fall inte när det gäller trafikpolitiken.

Att försöka plocka arbetsmarknadspoäng på att man nu vill satsa på spårtrafik för att lindra konjunktursvacken är inte heller särskilt smart. Det tar tid att dra igång nya spårvägsprojekt. Spårväg syd i Stockholm kan exempelvis börja byggas tidigast 2013.

Då är vi inne i en ny högkonjunktur som gör byggandet väldigt dyrt. Och vi kommer att ha en väldig brist på byggnads- och anläggningsarbetare. Nu gör sig ju byggföretagen av med massor av folk. De kommer inte att återvända om några år när tiderna blir bättre. Risken är stor att de nya stolta planerna på en utbyggnad av spårtrafiken kommer att få skjutas på framtiden när det väl är dags. Varken pengar eller arbetskraft kommer ju att räcka till.

Annonser
Det här inlägget postades i Järnvägar, Kollektivtrafik, Politik, Samhällsplanering, spårväg, Spårvägar, Stockholm. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s