Nu faller muren än en gång

Mur-1

I tre dagar står den nya Berlinmuren som dominobrickor mellan Potsdamer Platz och Brandenburger Tor. Tiotusentals Berlinare var ute i helgen för att uppleva muren/konstverket.

Mur-2

Återförening på en av dominobrickorna. TV-tornen i öst och väst kramas.

Mur-3

Målning på en av dominobrickorna.

Mur-4

Hundratals skolor har skapat var sin dominobricka.

KaDeWe

Jättevaruhuset KaDeWe låter sina medarbetare berätta vad de gjorde den 9 november 1989.

Ikväll, måndag, faller Berlinmuren än en gång. Igår gick jag längs den nya muren mellan öst och väst – den som faller ikväll.

Den består av tusen väldiga dominobrickor, tusen konstverk som står tätt, tätt intill varandra, hela vägen från Potsdamer Platz till Brandenburger Tor.

Det finns en betydande symbolik i att den mur som symboliskt bryter samman på tjugoårsdagen av Berlinmurens fall består av just dominobrickor.

För så var det också för tjugo år sedan. När den verkliga muren bröts igenom av jubande, frihetstörstande människor föll kommunismen samman i hela Östeuropa, precis som den ena dominobrickan fällde nästa, och nästa, och nästa…

Därför är det också djupt symboliskt att den första brickan i Berlin ikväll fälls av Lech Walesa, varvsarbetaren från Gdynia som blev ledare för Solidaritet och gick i spetsen för det sena åttiotalets frihetsrörelse i Östeuropa.

Dominobrickorna fälls från två håll. Den först stöten delas ut av Lech Walesa vid Brandenburger Tor i närvaro av dåtida och nutida ledare i världen. Michail Gorbatjov håller tal.

15 minuter senare knuffas brickorna omkull från andra hållet, från Potsdamer Platz. Puttare där är Jose Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande. Men vad som är viktigare – han är det tillsammans med en stor grupp skolelever.

Hundratals skolor i Berlin, men också internationellt, har skapat var sin dominobricka.

Det är viktigt. Därmed har många, många unga människor fått en påminnelse om en historia som ligger så nära oss, men som ändå hos många är på väg in i glömskan – inte minst här hemma där historielösheten brer ut sig i en sann, socialdemokratisk anda, oavsett statsbärande parti.

När jag själv igår gick längs dominobrickorna, från Potsdamer Platz till Brandenburger Tor var jag inte ensam. Tiotusentals Berlinare (samt en och annan turist) gjorde detsamma. Vi hade ju bara tre dagar på oss att se den väldiga installationen.

Känslorna trängde sig på – glädje, fascination, sorg, värme, upprördhet. Att gå förbi bricka efter bricka var som att kastas mellan olika världar, mellan glädje och grymhet, mellan mänsklig storhet och bilder av ondskan.

Berlinmurens fall präglar naturligtvis det mesta av den tyska huvudstaden i dessa dagar.

Jättevaruhuset KaDeWe, som så här års brukar ha en påkostad julskyltning, har dolt sina skyltfönster bakom svartvita bilder av hundratals och åter hundratals av sina medarbetare. Med några korta ord berättar de alla vad de gjorde på kvällen den 9 november 1989. Kvällen då Berlinmuren föll.

Ikväll faller alltså muren för andra gången, samtidigt som en jättelik frihetsfest går av stapeln i Berlin.

Tror ni någon enda svensk TV-kanal sänder direkt?

Nä, så viktig är inte nutidshistorien i Sverige. Inte ens när den utspelas i ett grannland.

Å andra sidan gick ju Sverige knappast i täten för att kritisera det totalitära DDR, dvs Östtyskland. Olof Palme och hans parti hade ju andra världsdelar att ägna sig åt…

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Nu faller muren än en gång

  1. Jonas skriver:

    Många har nog glömt hur annorlunda utrikespolitiken var under Palme. Sverige hade jättelika utlandsrepresentationer i Tanzania, Kuba, Nicaragua och Östtyskland osv. Ambassadören i Västtyskland, på den tiden Sveriges största handelspartner noterade en gång att ambassaden i Bonn var mindre än den på Kuba… Samma år som muren föll åkte statsminister Ingvar Carlsson på officiellt besökt till Östberlin och stod hand i hand med Erich Honneker. Samtidigt som Ingvar stod där och höll den gamle diktatorn i handen öppnades järnridån nere i Ungern. Biskopen Jan Carlsson i Stockholm var ledande i föreningen Sverige-DDR. När muren föll sa han att detta var den sorgligaste dagen i hans liv. I Tyskland öppnas Stasi-arkiven. Men den svenska delen som idag finns i Sverige är hemligstämplad. Varför då?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s