Det omöjligas konst

Här är bussen som klarar det som den enligt en del inte klarar.

Under sommaren och hösten har vi i Stockholm fått se att undrens tid ännu inte är förbi. Det omöjliga har blivit möjligt när spårtrafiken inte har klarat sin uppgift.

När Hagsätragrenen av tunnelbanan renoverades klarade bussar trafiken. En buss var 70:e sekund såg till att människor kom dit de skulle under rusningstid, allt enligt trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholms egen blogg den 19 september.

Men det kan ju inte vara möjligt!

Så tät busstrafik fungerar ju inte om man får tro en del politiker och ”experter”. Bussarna klumpar ihop sig och trafiken klappar ihop. Om bussarna måste gå så tätt är det sedan länge dags att bygga spårväg… Eller var det så att man just här klarade det omöjligas konst?

Nå. Det är utmärkt att Hagsätragrenen av T-banan nu är igång igen sedan den 26 september, även om många pendlare faktiskt tyckte att det var bra med bussen istället.

Just nu praktiseras det omöjligas konst i Stockholms innerstad.

Många av turerna på NK-Expressen ersätts sedan ett antal veckor med buss. Det kommer att vara så under en obestämd tid. Anledningen är att spårvagnarna inte räcker till. Rent fysiskt.

Lånade vagnar har fått återlämnas och nya har inte levererats i tid. Så nu rullar där bussar på en del av turerna.

Kapaciteten (som ju annars är spårvägsentusiasternas favoritargument) räcker till med vanliga, blåa stombussar.

Och den vingelmån som somliga påstår att bussarna behöver visar sig inte alls vara påkallad. Bussarna som ersätter NK-Expressen klarar alldeles utmärkt att köra på samma utrymme som spårvagnarna. De behöver inte mer plats i gatan, trots Wennerholms uttalande i SvD den 1 september:

”Om en bussförare lägger sig lite fel så kan han både ta upp sitt eget körfält och blockera övrig trafik. Och bli fast i förhållande till den övriga trafiken. Bussen riskerar att fastna själv och blockera övrig trafik. Spårvagnen vet man var den går på sina spår.”

Men här sker nu det omöjligas konst, dag efter dag.

För övrigt är bussens kapacitetsproblem en myt. Fixar man bara framkomligheten ökar kapaciteten dramatiskt i ett slag. Men det är Wennerholm inte intresserad av att göra, trots att det skulle ge mycket mer kollektivtrafik för pengarna.

För övrigt är SL:s information på NK-Expressens hållplatser om vagnsbristen intressant. Man talar om att bussarna ”i huvudsak” går samma väg som spårvagnarna.

I huvudsak.

Hade det inte varit bättre att informera om när de inte gör så, utan avviker från den linjesträckning som människor tror är den gällande?

Annonser
Det här inlägget postades i bussar, Bussförare, busstrafik, Christer G Wennerholm, SL, spårväg, Spårvägar. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Det omöjligas konst

  1. Tobias skriver:

    Det intressanta med spårväg är hur mycket ersättningstrafik med buss som fordras. Om man konverterar alla stomlinjer i Stockholms innerstad till spårväg så kommer man sannolikt att behöva ett helt bussgarage med ersättningsbussar i reserv för att inte hela trafikapparaten skall lamslås så fort en spårvagn får vagnsstopp ute på linjen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s