Blåljusbussar lyfter kollektivtrafiken

Buss M34 ilar fram längs 34:e gatan i New York med blinkande, starka blåljus. Dock utan sirener.

För drygt ett år sedan började bussarna i New York köra med blåljus.

Inte alla, förstås, men på linje M34 som är en crosstown bus på Manhattan. Den går från East River och den 34:e gatan i nästan hela dess längd innan den viker av upp till den stora bussterminalen Port Authority vid 41:a och 42:a gatan.

Att åka M34 förr var en tidsödande procedur. Bussen fastnade i trafiken och reshastigheten var nere i drygt sju kilometer i timmen. Rask promenadtakt, alltså. Men inte så mycket sämre än för delar av stombussarna i Stockholm.

2010 beslöt New York att man skulle göra något åt saken. M34 skulle få en ny status och bli betydligt snabbare och attraktivare. Bussfiler infördes, inte mitt i gatan, utan längs trottoarerna så att man slipper både refuger och tiotusentals busspassagerare som dagligen måste korsa biltrafiken för att ta sig till eller från bussen.

För att korta hållplatsuppehållen sattes biljettautomater upp vid hållplatserna.

Klackhållplatser byggdes för att bussarna skulle slippa köra in till trottoarkanten och sedan boxa sig ut i trafiken igen. Samtidigt skulle trängseln på trottoarerna minska. Den som har gått till fots längs 34:e gatan från 5:e till 8:e avenyn vet vad jag menar.

Och trängseln lär inte minska – i framtiden väntas totalt 750000 nya arbetspendlare och 20000 nya boende röra sig längs 34:e gatan.

Bussarna (hybridbussar, förstås) fick en egen färgsättning och utrustades med starka, blinkande blåljus i fronten. Precis som europeiska utryckningsfordon.

Hur har det gått då?

Sisådär. Det går fortare att resa nu med M34. Men inte jättefort.

En enda varubil som ställer sig i busskörfältet ställer till stora problem.En tuff parkeringspolitik och -övervakning är en förutsättning för att kollektivtrafikens framkomlighet ska säkras.

I rättvisans namn ska det sägas att busskörfälten ännu inte är utbyggda längs hela sträckan, men det finns också andra problem. Det största är varubilar som stannar i busskörfäten för att lasta eller lossa.

Det tvingar bussarna att försöka knuffa sig ut i den övriga trafiken för att ta sig förbi hindren. Och det är värre än förr. Tillkomsten av busskörfälten har gjort att övrig trafik har fått ett körfält mindre i vardera riktningen. Det gör i sin tur att trängseln där är grotesk. Samtidigt som en stor del av gaturummet är outnyttjat bara för att någon enstaka varubil blockerar busskörfälten.

Som deltagarna i de studieresor till Storbritannien som jag har haft nöjet att vara med och arrangera har sett i Brighton och Nottingham krävs en stenhård parkeringpolitik och parkeringsövervakning för att säkra bussarnas framkomlighet. Dit har man inte kommit i New York.

Inte i Stockholm heller, men insikten är på gång. Övervakningen av busskörfälten har skärpts. Och den framkomlighetsstrategi som trafikborgarrådet Ulla Hamilton har lanserat lovar gott. Där inser man att bilen måste ta ett rejält steg tillbaka i Stockholmstrafiken. Inte på grund av bilfientlighet, utan därför att vi har det gatunät vi har.

Ska människor komma fram rimligt snabbt i huvudstaden måste något trafikmedel minska sitt krav på utrymme. Och det finns bara ett alternativ, bilen. Om man nu inte vill riva halva staden och bygga ett nytt gatunät.

Men åter till blåljusbussarna i New York. Greppet med de blinkande blåljusen i fronten är smart. De gör verkligen busslinjen synlig, profilerar den, visar att här kommer en buss som är speciell, som bjuder på något extra.

Inte bara det.

När man står och tittar längs 34:e gatan ser man över folkmassorna på trottoarerna hur det blinkar blått nästan vid varje kvarter. Då inser man hur ofta M34 verkligen går. Här kan man faktiskt tala om att bussarna går som på ett pärlband.

Tidigare var M34 anonym och bussarna försvann i mängden. Nu sticker de ut och visar ickeresenärer hur bra kollektivtrafiken faktiskt är, hur täta turerna är. Det är ett marknadsgrepp som fungerar och som inte minst kommersiella bussföretag i en del brittiska storstäder har insett.

Men i Sverige missar vi gång på gång den marknadsmöjligheter i kollektivtrafiken. Se bara på stombussarna i Stockholm. Eller den högklassiga busstrafiken mellan Stockholm och Norrtälje. Eller hur man avstår från att skapa en wow-effekt med Malmös nya superbussar… Till det återkommer jag inom kort.

Och för att inte ge polisen eller räddningstjänsten fnatt kan man väl tänka sig en annan färg än blåljus i fronten på bussarna.

Mer om M34 i New York kan Du läsa här.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Blåljusbussar lyfter kollektivtrafiken

  1. ”Ska människor komma fram rimligt snabbt i huvudstaden måste något trafikmedel minska sitt krav på utrymme. Och det finns bara ett alternativ, bilen.”
    Ha ha – det trodde jag aldrig att jag skulle skriva – men jag håller helt med dig…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s