Att behandla kompisar med armbågen

Bild

Det är väl självklart att man ska behandla bästa kompisen styvmoderligt. Bjuda in med armbågen. Vara lite småtaskig mot.

Lite får man väl tåla om man ska vara kompis just med MIG!

Låter det inte klokt?

Nähä. Men det är så kollektivtrafikbranschen väldigt ofta behandlar en av sina bästa kompisar. Cykeln, och människor som cyklar.

Det finns väl knappast någon beslutsfattare i svensk kollektivtrafik som numera lever i illusionen att människors resor går från hållplats till hållplats, station till station. Både start- och målpunkt för resan ligger nästan alltid en bit bort från hållplatsen eller stationen.

Alltså måste kollektivtrafikens kunder kunna ta sig till och från hållplatsen på ett smidigt, tryggt och gärna också miljövänligt sätt. Där är cykeln svårslagbar.

Men i kollektivtrafiken är den oftast inte välkommen. De ansvariga kan rada upp mängder med problem som argument för att inte välkomna cykeln ombord i kollektivtrafiken. Antalet hållplatser eller stationer med trygga cykelparkeringar är knappast imponerande, även om de finns. Och vem vill parkera sin mountainbike som har kostat en rejäl bunt tusenlappar utan att känna sig säker på att cykeln står kvar och är hel när man kommer tillbaka efter sin resa med kollektivtrafiken?

BildDe som reste med på SKL:s studieresa till England i höstas, arrangerad av Göte Persson och mig, kunde på Cambridgeshire Guided Busway se hur trygga, övervakade cykelparkeringar under tak fanns vid hållplatserna.

Men bäst är naturligtvis att kunna ta med sig cykeln i kollektivtrafiken. Då har man ju anslutningstransporten fixad i båda ändar av kollektivresan.

Det finns de som kan lösa det. På Berlins tunnelbana, som jag ofta reser med, är det inte ovanligt att folk har med sig cykeln. Hittills har jag inte sett någon som ser det som ett problem. Det finns också många andra exempel runt om i världen.

För svenskt kollektivtrafikfolk är det förmodligen en ren provokation att kasta blickarna mot San Antonio, Texas.

Kan man tänka sig något mer bilorienterat än en till ytan utspridd stor stad i denna amerikanska delstat? Det är nog svårt. Men i San Antonio invigde man nyligen sin första superbusslinje, eller BRT-linje som teknokraterna föredrar att kalla det. 30 kilometer lång, snabbar den upp kollektivresandet radikalt. Så långt har vi inte kommit i Sverige, och trots den positiva satsningen i Malmö kommer vi inte att vara där på länge än med en spårvägslobbyist vid rodret på branschorganisation och största kollektivtrafikmyndighet.

Men vad mer är: I San Antonio behandlar kollektivtrafiken inte sin kompis cykeln  med armbågen. Där välkomnar man den. Kolla bara på videon här nedan. Svensk kollektivtrafik har något att lära från billandet USA. Inte minst om hur man behandlar sina vänner…

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s