Se på de två diagrammen här nedanför. De är hämtade ur den omfattande statistik över den svenska bussbranschen som BR, Bussbranschens Riksförbund, presenterade på torsdagen.
De två diagrammen visar på en bransch som har allvarliga problem.
Bussförarkåren har åldrats dramatiskt hittills under 2000-talet. Vid decenniets början var drygt 20 procent av bussförarna över 55 år gamla. Nu är det en bit över 30 procent. Under samma period har andelen bussförare under 30 år minskat från tio till sex procent.
Unga människor väljer allt mer bort bussföraryrket. Att körkortsåldern för bussförare säks kommer naturligtvis att bättra på siffrorna, men det är ingen avgörande medicin. Det är inte där det avgörande problemet ligger.
Statistiken visar tydligt att unga människor i stor utsträckning inte vill jobba i bussbranschen. Grundproblemet kan endast lösas av branschen själv, även om den pågående ekonomiska krisen tillfälligt kommer att hjälpa upp situationen.
Det finns naturligtvis en rad skäl till att ungdomar vänder bussbranschen ryggen: arbetstider, arbetsförhållanden, status osv. Men säkert också hur bussföretagen, i synnerhet de större, tar emot människor. I synnerhet unga människor.
Är förarna i storföretagen anställningsnummer eller individer? Erbjuder man de människor som vill satsa på bussföraryrket några utvecklingsmöjligheter? Några möjligheter att förverkliga sig själva?
Eller ligger framtiden för en ung kille eller tjej som t ex väljer att bli bussförare i Stockholm i att efter ett antal års arbete få förmånen i att slippa delade pass och kanske efter ett årtionde få vara ledig på helgerna och leva ett normalt familjeliv? Och att med ålderns rätt, när man närmar sig de 60, slippa hektiska innerstadslinjer och istället köra någon lugnare matarbuss?
Kul perspektiv när man är 19, eller hur?
Och hur kul är det att komma som 19-åring till en arbetsplats där jämnåriga arbetskamrater nästan helt saknas? Och det som finns av gemenskap i hög grad handlar om fikarumssnacket om korkade resenärer…?
Redan när jag själv för åtskilliga år sedan pluggade och jobbade extra på SL fick jag till leda höra frågan om vad det är för en skillnad mellan en sopåkare och en bussförare. Svaret kan ni förutse: ”Sopåkarna slipper i alla fall snacka med skiten”. Det ovanligt dumma skämtet lär inte ha dött ut.
Att så många förare stannar kvar i yrket till äldre dagar kan tolkas på två sätt. Den positiva tolkningen är att de trivs så bra att de inte vill gå vidare i sin yrkesbana. Den mindre positiva är att de inte har något alternativ.
Inför en ökad konkurrens i kollektivtrafiken kommer det också att bli ökad konkurrens om medarbetarna. Då kommer både löner, arbets- och utvecklingsförhållanden att bli viktiga konkurrensmedel om de duktiga, unga förarna.
Hittills har branschens insatser för att skapa attraktiva arbetsplatser knappast imponerat.
Ulo Maasing 